Om Stagnelius

Hedvig Christina, mamma till skalden Erik Johan Stagnelius, skriver i ett brev några år efter sonens död den 3 april 1823:
” Jag önskar visst icke att Eric skulle leva, jag hoppas hans lott är lycklig. Världen var intet för honom och han intet för världen.

Men trots att det är mer än 200 år sedan ölänningen Erik Johan Stagnelius gick bort, lever hans texter vidare.
Tidningen Expressen bad år 2007 ett antal personer att lista de tre bästa dikterna på svenska språket.
Då hamnade Erik Johan Stagnelius med fyra dikter bland de tio mest populära:
1. Erik Johan Stagnelius: ”Vän! I förödelsens stund”
4. Erik Johan Stagnelius: ”Till förruttnelsen”
6. Erik Johan Stagnelius: ”Endymion”
7. Erik Johan Stagnelius: ”Suckarnas mystär”

Under 2000-talet har det kommit ut flera böcker om skalden.
År 2011 gav Svenska Akademien ut skaldens samlade skrifter i fem band. Paula Henrikson, sedan 2018 professor i litteratur vid Uppsala universitet, var redaktör och akademiledamoten Anders Olsson skrev inledningen. Paula Henrikson disputerade 2004 med ”Dramatikern Stagnelius”. Anders Olsson gav 2013 ut ”Vad är en suck? : En essä om Erik Johan Stagnelius”. Göran Hägg, docent i litteraturvetenskap, gav 2007 ut ”I världsfurstens harem. Erik Johan Stagnelius och hans tid”. År 2011 gavs ”Femton röster om Stagnelius” ut, redigerad av Jonas Ellerström, Niklas Rådström och Jan Olov Ullén (som 2003 gav ut ”Erik Johan Stagnelius” i Natur och Kulturs serie litterära profiler).

Uppväxten på Öland

Erik Johan Stagnelius föddes i Gärdslösa den 14 oktober 1793 och han levde på Öland fram till 1810, då familjen flyttade till Kalmar.
Han växte upp tillsammans med fadern Magnus, modern Hedvig Christina och fem syskon.
Pappan Magnus blev utsedd till kyrkoherde för pastoratet Gärdslösa och Bredsättra innan han gifte sig med Hedvig Christina, dotter till en kyrkoherde i Österåker.
Som predikant sägs Magnus Stagnelius ha varit populär, men han var känd som en ”barsker herre”. Han utsågs 1807 till biskop i Kalmar och tre år senare gick flytten över sundet.
Mamma var Hedvig Christina och om henne sades efter hennes bortgång 1852 att hon var en ”älskvärd maka, öm moder, vänlig och förekommande mot alla”.
Paret Stagnelius fick sex barn, fyra söner och två döttrar.
En tidningsnotis i Göteborgs Handelstidning 1894 säger att brodern ”Carl Ulrik, häradshövdingen, säges ha varit en mycket älskvärd man och den av bröderna som i sitt sätt att vara mest liknade andra människor”.
Carl Ulric studerades tillsammans med Erik Johan både i Lund och Uppsala och blev bland annat häradshövding på Gotland samt lagman både i Stockholm och Uppsala.
Den äldsta brodern, Nils Magnus, blev kyrkokamrer i Kalmar. Han gifte sig med en piga och om honom finns bland annat anekdoten att han inte sade ett ord på ett helt år!
Pehr Christoffer var yngst av syskonen och enligt källorna var han ”förfallen till dryckenskap”. Som yrkesman tjänade han vid Kronobergs regemente, men ska sedan, enligt källorna, ”blivit rubbad till förståndet”.
Systrarna gick det bättre för. Catharina Sophia gifte sig med en rådman i Kalmar, Gustaf Engzell medan Hedvig Maria, kallad Hedda, gifte sig med en av Erik Johans närmaste vänner, lektor Nils Henrik Wimmerstedt.

Om Erik Johans uppväxt finns en del historier bevarade.
Som den att han lärde sig stava genom att läsa på gravstenarna på Gärdslösa kyrkogård.
Och att han ofta satt högt uppe i ett valnötsträd, i självvald ensamhet.
En anekdot berättar att en hushållerska ville visa för några väninnor att unge Erik Johan kunde skriva. Efter protester skrev han ner några rader och hushållerskan kunde stava sig fram till orden: ”Otäcka fruntimmer!”.
Erik Johan gick aldrig i en skola, detta var före folkskolans tid. Fadern skötte om barnens undervisning, tillsammans med pastorsadjunkten Per Brusenius.Till den senare skrev Erik Johan en hyllningsdikt, elva år gammal.
Erik Johan fann stor rikedom i faderns bibliotek; där läste han bland annat Bibeln, antikens gudasagor, den nordiska mytologin och historiska arbeten.
Fadern, Magnus Stagnelius skriver i ett brev:
”Han (…) kände mitt lilla Bibliothek nästan bättre än jag, såväl till rum som innehåll”.
Fadern gav också följande bild av sin son:
”Ifrån sina spädaste år röjde han mycket genie, i synnerhet stor fallenhet för poesin. Han hade ett starkt minne, stor urskiljning och genomträngande omdömeskraft, vilket, sammanlagt, med tiden skulle alstra något stort”.

Dikterna om Öland

Öland satte sina spår i Erik Johans poesi.
Som i den långa dikten ”Till Öland” där bland annat följande rader ingår.:

Ja, hell dig Öland, festligt skön,
Så blomsterrik, så frisk, så grön.
Omkring dig nardusångor sväva,
och gyllne ax din mantel väva.

Invid kyrkan i Gärdslösa rinner en bäck.
På Stagnelius tid kallades den Fiskebäcken.
Men numera kallas den ofta för Silverbäcken, efter dikten ”Näcken”, den kanske mest kända av Stagnelius dikter:

Kvällens gullmolm fästet kransa,
Älvorna på ängen dansa,
Och den bladbekrönta Näcken
gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga vilar,
Klangen hör från källans vatten,
Ropar i den stilla natten:

”Arma Gubbe! varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
Skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets änglar i det höga –
Aldrig skådar dem ditt öga.”

Tårar Gubbens anlet skölja.
Ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
Spelar mer i silverbäcken

Han skrev mer specifikt om Öland i dikten ”Blott en av hundra stjärnors tal”:

Ur Bälten höjer sig en ö.
Med rätta hon sig Öland kallar,
Fölskockare tätt dess kullar strö.
Vred mot dess kalkberg vågen svallar.

Knappt lämna glesa skogar här
En skugga åt den rädda hinden.
Vidöppen hela nejden är
För solen och för östanvinden.

Stagnelius och Kalmar

1807 blev Magnus Stagnelius utsedd till biskop i Kalmar och tre år senare gick flytten över sundet.
Det sägs att Erik Johan kort efter ankomsten till Kalmar försvann. Han var borta i två nätter och återkom först på tredje dagen.
Han berättade att han träffat sockenbor från Gärdslösa och seglat med dem till Kalmar.

I Kalmar skrev Erik Johan en hel del sällskapsdikter i Bellmans anda, som exempelvis ”Knibergs Ölandsfärd” med raderna:

Ett problem som sysselsatt forskare under många är vem som var förebilden för den Amanda som Erik Johan Stagnelius skrivit så många dikter om, bland annat en som heter just ”Amanda”:

I blomman, i Solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
Hon strålar, hon ler.
I rosornas and,
I vårvindens pust,
I druvornas must
Jag känner Amanda.

Men det är kärlek med förhinder.
För senare i dikten skriver Stagnelius:

Blek, suckande, hånad,
Jag enslig skall gå,
Skall evigt, Gudinna!
Likt stjärnan dig se
Högt över mig le
Och aldrig dig hinna.

Amanda behöver ju inte vara en riktig person, utan en kvinna som Stagnelius drömt om. Men många vill ändå peka ut Constance Magnet, som var några år yngre än Erik Johan och som boddei Tingbyberg, beläget i närheten av Dörby där biskop Stagnelius hade en prebendeförsamling.
Constance valde dock en annan Erik Johan, med efternamnet Hummerhjelm, och gifte sig med honom 1816.

Gav ut få böcker

Erik Johan Stagnelius var inte känd under sin livstid.
Han gav ut tre samlingar själv: eposet ”Wladimir den store” (1817), diktsamlingen ”Liljor i Saron” (1821) samt dramat ”Bacchanterna” (1822).
Vidare blev hans dikt ”Sång till Qvinnorna i Norden” 1818 belönad av Svenska Akademien.
Men man kan inte långt ifrån kalla honom någon litterär storhet. Det var först efter hans död som man hittade en säck med poesi och dramatik, som gavs ut av Lorenzo Hammarsköld året efter skalden död som gjorde Stagnelius berömmelse började stiga.

Erik Johans dagliga värv var som oavlönad kopist på ecklesiastikexpeditionen i Stockholm, dit han kom 1815 efter några års studier i Lund och Uppsala.
Stagnelius avancerade till ordinarie kanslist året innan han dog, men någon lön fick han aldrig.
Han var hela sitt liv ekonomiskt beroende av fadern.

Som diktare tillhör Stagnelius romantikerna.
Om dem säger uppslagsböckerna att de är drömmare och svärmare och det stämmer in på Stagnelius också.
Han har själv kallat den klassiska poesin för enkelt och skönt enfärgat medan romantiken har invecklade, brokiga former.
Han skrev dikter och dramatik med utgångspunkt från gamla mytologier; gärna med en längtan efter något annat.
Det kan handla om längtan efter döden, som i dikten Förruttnelsen:

Förruttnelse, hasta, o älskade brud
att bädda vårt ensliga läger

Det är inte alltid lätt att läsa Stagnelius. Mycket av den kunskap om exempelvis grekiska gudar som Stagnelius flikar in i sina dikter måste vi nutida barn googla eller slå i uppslagsböcker för att få fram kunskap om. Men Stagnelius skrev inte för den obildade. I företalet till ”Bacchanterna” skriver Stagnelius:
”Närvarande dram är endast skriven för verkligt bildade läsare. Den litterata pöbeln kan ej njuta de poetiska skönheter, som stycket möjligtvis torde innehålla”.

Omdömen om Stagnelius

”Du kan ej tro huru vidrig och drucken hela hans gestalt annonserade sig – var bor geniet i en så förfallen hydda”.
Det undrade Erik Gustaf Geijers fru efter att Stagnelius besökt Geijer den 29 juli 1822.
Erik Gustaf Geijer skrev själv efter mötet:
”Stagnelius är en genialisk, men besynnerlig, lurvig, burschikos varelse. Varm, men oklar och allra mest rasande fantastisk, då han bemödar sig att tala kallt förstånd. Till hälsan synes han mig tyvärr redan förstörd och hans diet lär ej vara den bästa ”.
Erik Johan Stagnelius dog den 3 april 1823.
Han var inte ens 30 år gammal.
Orsaken till hans död vet vi inte med bestämdhet.
Men troligen hade problem med hjärtat, som han efter den tidens metoder försökte bota med opium.
Vi vet också att han drack en hel del.
Bara en månad innan han dog hamnade i polisprotokoll efter att ha förtärt alltför mycket ädla drycker.
Men man ska i bilden av Stagnelius som man med alkoholproblem inte glömma bort hans produktivitet.
Utgåvan med hans samlade verk från 1957 rymmer fyra välfyllda band. Som Jan Olov Ullén skriver i boken ”Erik Johan Stagnelius” (2003):
”Han skrev av inre nödvändighet, och alltid”.

Stagnelius som dramatiker

De flesta kanske tänker sig Stagnelius som poet.
Och det är för sina dikter som han är mest erkänd.
Men det är en bild som håller på att förändras. Paula Henrikson skrev doktorsavhandlingen ”Dramatikern Stagnelius” (2004) och där lyfter hon fram Stagnelius dramatik.
Dramaten satte upp Thorsten fiskare 1987 och år 2004 gavs Riddartonet på samma scen.
Man vet inte säkert, men troligen tillhörde Thorsten Fiskare bland det sista som Stagnelius skrev.
Det är en kort pjäs som utspelas på Blå Jungfrun i Kalmar.
Den handlar om fiskaren Thorsten, som en ovädersnatt hamnar på Blå Jungfrun. Men han är inte ensam där; det visar sig att älvkungen och hans hov finns där och de bjuder in Thorsten på fest.
Thorsten fiskare visar en annan sida av Stagnelius; hans humor lyser fram.

Minnen av Stagnelius idag

För den som besöker Öland idag finns det kvar minnen av Stagnelius.
Prästgården i Gärdslösa där han växte upp finns kvar, liksom naturligtvis kyrkan där fader Magnus Stagnelius var kyrkoherde fram till 1810, då han istället blev biskop i Kalmar dit hela familjen flyttade.
Vid prästgården finns en minnessten, avtäckt midsommarafton 1924.
Vid kyrkan, invid Silverbäcken, står en minnessten, skänkt av sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner, med texten till ”Näcken” på.
Det finns fler minnesmärken i skaldens hemtrakter:
I Slottsskolans aula i Borgholm finns Ivan Hoflunds väggmålning, där både Näcken, Stagnelius och Gärdslösa kyrka är motiv.
I Kalmar finns en relief på väggen till domprostgården (där familjen Stagnelius bodde från 1810) vid Lilla Torg och vid stadsbiblioteket i Kalmar finns en staty föreställande Stagnelius.
På biblioteket i Kalmar förvaras också skaldens manuskript i original.
Skaldens stoft vilar på Maria kyrkogård i Stockholm, den stad där Stagnelius avled inte ens 30 år gammal 1823. Han delar grav med skaldkollegan C.A Nicander.

KENTH JÖNSSON